Micke

Micke är 34 år och jobbar inom livsmedelsbranschen. När han i vuxen ålder fick sin diagnos fanns det knappt någon kunskap om ADHD.

OM ATT KALLAS ”BOKSTAVSBARN”

Min ADHD var ett typiskt skolexempel. Jag hade svårt i skolan, kunde inte sitta stilla. Dessutom hade jag dyslexi. Jag var besvärlig och fick gå i specialklass. Med facit i hand undrar jag vad jag gjorde i skolan egentligen. När jag gick ut nian hade jag samma böcker som i fyran. Det var tur att det fanns träslöjd och gymnastik.

Jag fick ingen hjälp i skolan. Det funkade inte så på den tiden. Jag förseddes med ett par stora läsglasögon. Det gjorde ju saken bara ännu värre och jag stack ut ännu mer. I efterhand kan jag garva åt det även om det är sorgligt. Det gick dåligt i skolan, men det var ju skolplikt.

Om det hade hänt något i skolan var det lika bra att räcka upp handen och erkänna. Alla trodde ju att det var jag även om det ibland inte var det. Jag slutade med ofullständiga betyg, men jag var i alla fall där.

Som barn klättrade jag mycket i träd och sprang runt. När jag blev äldre var det motorsport som gällde. Det var skönt att sitta under hjälmen på motorcykeln. Då slapp jag prata med andra och det var lugnt på något vis. Jag har provat många idrotter. Från att kasta varpa till olika kampsporter. Motorsport blev min grej.

Det är klart att jag kände mig annorlunda. Jag åkte på stryk varenda dag. Folk var arga på mig. Men det var ingenting att pipa för. De kallade mig ”bokstavsbarn” bakom ryggen. Då fanns inget som hette ADHD.

Jag är väldigt nyfiken och vill lära mig saker. Det är bara det att jag tar till mig litteratur på ett annat sätt än det traditionella. I dag finns fler möjligheter för barn med ADHD än då jag var barn. När jag växte upp var skolan ett ont måste istället för glädje att lära sig. Visst var mamma och pappa nöjda att jag gick till skolan men det gav inte mig något.

OM BEMÖTANDE

”Stridsflygare hade varit perfekt för mig. När det är fart och fläkt då trivs jag som bäst.”

Jag började självmedicinera och hamnade i missbruk. Mina jobb har jag dock skött ordentligt och arbetat sedan unga år. Men det var något som inte stämde. I och med att jag var missbrukare fick jag kontakt med vården. Jag fick möjlighet att göra en utredning. Det var så jag till slut fick min ADHD-diagnos, 27 år gammal.

Det var blandade känslor när jag fick diagnosen ADHD. Jag var tvungen att gräva upp allting från barndomen igen. Det som jag hade begravt. Det var bedrövligt. Jag ville ju bara vara en vanlig människa och så fick jag veta att jag inte riktigt var det.

För att uttrycka mig milt var bemötandet åt skogen förr i tiden. När jag fick min diagnos fanns knappt någon kunskap om ADHD. Det fanns inte så många instanser att vända sig till. Få visste exakt vad ADHD var, man talade om bokstavsbarn. Mycket förlöstes när jag fick min diagnos, men det var inte många som stöttade mig då. Mina föräldrar tyckte nog att de hade misslyckats med min uppfostran fullständigt.

Förr kunde jag bli utkastad av läkare som inte orkade med mig. Det händer sällan i dag. Sen har min egen självkänsla ökat med tiden vilket underlättar när jag möter andra människor.

Just nu är min stora utmaning när jag träffar människor att runda av ett samtal. Jag har svårt att sluta prata och det blir en ond cirkel. Det är stressande när det är för tyst.

OM ATT HJÄLPA ANDRA MED ADHD

Som missbrukare med ADHD kan det vara viktigt att få komma till tandläkare och få hela och rena kläder. Det är en lång väg att gå oavsett om man har hamnat i missbruk som jag eller inte.

Många luckor i samhället skulle behöva fyllas. Jag skulle vilja samla berättelser och kunskap från vuxna som fått ADHD-diagnos sent i livet. Tänk att få läsa den boken!

Jag tror att det viktigaste är förståelse och att bli lyssnad till. Allt det där som man gick miste om som barn. Att läkaren eller psykologen litar på en. Att de inte springer ut ur rummet när de egentligen ska rädda livet på en. Att de håller i sömmarna så att säga. Att de kan se igenom en även om man försöker ljuga eller lura. Det är ju klart att man testar dem.

Jag berättar inte för alla att jag har ADHD. Det är svårt att avgöra hur mycket folk vill ta in. Det är klart att mina barn vet men det är inte så mycket som ändras även om jag berättar. Vissa vill inte förstå och då orkar jag inte lägga ner energi på att förklara.

OM STRIDSFLYG

Micke

Stridsflygare hade varit perfekt för mig. När det är fart och fläkt då trivs jag som bäst. Jag klarar ofta av att göra det jag vill. Det är mycket som är positivt med ADHD. Det mesta faktiskt. Det är klart att jag är lite lat och hamnar i trotstänkande ibland men mycket engagerar mig. Jag har inte utbildat mig till något yrke men har jobbat mycket inom livsmedelsindustrin som slaktare och styckare.

 

 

 

 

 * Texterna bygger på typfall och inte direkta återgivningar av verkliga berättelser. Och personerna ni ser på bilderna är modeller.