Annika

Annika är 40 år och jobbar som skolsköterska. För ett år sedan fick hon diagnosen ADHD. 

OM ATT FÅ DIAGNOSEN ADHD SOM VUXEN

Min dotter har alltid varit ett livligt barn. Det fick mig att fundera på hur jag själv var som barn och vilka utmaningar jag haft i livet.

Det har slagit mig att jag har svårt med vissa saker. Som att organisera. Eller att avsluta sådant jag håller på med. Jag blir väldigt lätt uttråkad. Så tankarna fanns där och för några år sedan bestämde jag mig för att göra en ADHD utredning. Det tog ganska lång tid och det var först förra året som jag fick min ADHD-diagnos.

I efterhand ser jag mönstret väldigt tydligt. Jag har varit sjukskriven för utbrändhet ett antal gånger. Men jag har jobbat mycket med mig själv och hittat egna strategier.

Jag har inte berättat att jag har ADHD för alla jag känner. Jag tycker i och för sig att det är bra att vara öppen, men alla är inte redo. Därför har jag valt att bara berätta för dem jag känner bäst.

Ibland undrar jag hur det hade varit om jag hade fått min diagnos när jag var barn istället för som vuxen. Jag växte upp på 70-talet och då var ADHD helt okänt. För dem som får diagnos tidigt nuförtiden finns en helt annan förståelse för vad ADHD är. Det gäller även för vuxna.

Jag tycker att man ska tänka att man är en fantastisk människa oavsett om man har en diagnos eller inte. Om det finns något i livet som ställer till det för en så tycker jag att man ska göra en utredning.

OM ATT LEVA MED ADHD

”Jag sprider saker runt mig hela tiden. Det läggs kläder och saker överallt.”

Jag sprider saker runt mig hela tiden. Det läggs kläder och saker överallt. Jag har mina system och ritualer som jag måste följa. Till exempel har jag alltid busskortet på samma ställe. Om det inte ligger där det ska så blir det lätt kaos. Då flyger det ut saker ur handväskan. Jag måste verkligen anstränga mig för att inte stöka till det.

Jag tackar lätt ja till saker. Någon kompis vill träffas och då säger jag ja. På jobbet säger jag också ja till saker. Jag driver mig själv väldigt hårt och ofta blir mina dagar fullproppade. Jag tar på mig för mycket och stupar i säng på kvällen. Nästa dag kan jag vara helt utslagen. Då måste jag stanna hemma och ta igen mig. Annars blir det inte bra.

Det handlar också om att jag blir uttråkad. Om vi ska se en film på TV till exempel  har jag jättesvårt att sitta ner och titta på filmen utan att göra andra saker. Jag stänger av och går och hämtar något. Inte för att jag måste, utan för att jag känner mig uttråkad. Eller att vara på fest eller middag som jag tycker är tråkigt, det klarar jag bara inte av. Jag kan resa mig upp och gå.

Det allra jobbigaste är att jag har svårt att stänga av och göra saker lagom mycket. Om mina barn kommer hem med en kompis och börjar prata med mig kan jag bli helt slut. Det blir för mycket. Jag kan få panik och måste stänga in mig.

Jag har självmedicinerat i perioder. Jag har druckit ett eller ett och ett halvt glas vin varje kväll. Det har gett mig en skön känsla. Jag har inte tyckt om att dricka för mycket, men en liten dos har jag velat ha. Det är förstås inte bra i längden. Sedan snusar jag och nikotin är väl också en form av självmedicinering.

Mina barn säger att jag är en engagerad mamma och det känns väldigt bra att höra.

OM ATT STUDERA OCH HA ADHD

Jag har läst beteendevetenskap på universitet. Det fungerade ganska bra. Jag har alltid tyckt om att lära mig saker och klarade mig bra genom skolan. Men ju högre upp desto svårare blev det. Redan i gymnasiet tyckte jag det var jobbigt att orka med. Fast jag klarade det.

Att läsa på universitetet var både lättare och svårare. På ett sätt passade det mig – i alla fall till en början. Jag tyckte det var skönt att få göra saker i min takt. Jag kunde sitta hemma och läsa. Problemen kom när jag skulle skriva uppsats.

Jag har svårt att avgränsa mig. Jag tänker stort och har extremt mycket idéer. Det känns som om jag skulle skriva en hel bibel. Mina lärare tyckte jag hade briljanta idéer. Det blev till och med rubriker i lokaltidningen om min uppsats för att den lät så intressant. Men jag skrev aldrig klart den. Det känns som ett stort misslyckande. Eftersom jag inte skrev min uppsats har jag ingen examen från universitetet. Jag kan skämmas för det när jag söker jobb. Det är ett nederlag. Jag undrar varför det alltid händer mig. Det är en röd tråd i mitt liv. Jag har svårt att få ihop saker. I dag, efter att ha fått min ADHD-diagnos förstår jag mer om varför det blir så, men jag kan ändå känna en sorg över det.

OM IDROTT OCH ADHD

Annika

Jag har varit i idrottsvärlden och tävlat på elitnivå. Idrotten var min grej, framför allt när jag var yngre. Jag tror att en sak som jag drogs till var strukturen. Det var väldigt tydligt med tider, när man skulle träna, när man skulle tävla.

Intresset började redan i skolan, på högstadiet. Det passade mig och jag höll på i många år. Det gav så mycket. Jag fick lära mig att ta ansvar för mig själv, att planera och tänka själv. Det var nyttigt och dessutom fick jag utlopp för all min energi.

Jag har alltid tyckt om att pressa mig själv rent fysiskt, att testa gränser och jag är väldigt glad att jag har haft idrotten. Den har hjälpt mig att sköta det andra. Att ha kommit hem från träningen och varit helt slut har hjälpt mig mentalt.

I dag tränar jag inte på den nivån, men jag springer fortfarande och har på sistone börjat med boxning. Att hålla i gång med kroppen är mitt livs elixir.

 

* Texterna bygger på typfall och inte direkta återgivningar av verkliga berättelser. Och personerna ni ser på bilderna är modeller.