Julia

Julia är 13 år och fick nyligen veta att hon har Aspergers syndrom och ADD. Hon är inte förtjust i gympalektioner och andra sociala aktiviteter. Hon har just börjat i en skola med få elever. Hon är en bok- och tidningsslukare.

JULIA OM FALSKA OCH RIKTIGA VÄNNER

Det finns en kompis som Julia litar på. De träffades i mellanstadiet när det var som jobbigast för Julia. Kompisen går i en annan skola och de träffas på helgerna. De är lite lika. De känner igen sig i varandra och har liknande erfarenheter och svårigheter.

"Jag försökte bli som dem, men då blev jag ju falsk."

– Förut hade jag inga riktiga kompisar. Jag hade bara falska. Falska vänner är sådana som är vänner om man är som dem. Om man inte anpassar sig behandlar de en som ett spöke efter ett tag. Jag försökte bli som dem, men då blev jag ju falsk.

Vad hände när du var dig själv?

– Då trackade de mig och behandlade mig som ett spöke. Som någon som inte fanns. Jag är inte lika social som andra.

Julia berättar om en händelse i förra skolan som maler i huvudet.

– Det var en tjej, som var ganska kortväxt. Hon trackade och sänkte mig för att hon själv skulle växa. Hon blev populär när hon sänkte mig. Jag kan ibland tänka att jag skulle vilja slå henne. Jag försöker att inte tänka på henne och det som hände, men det går inte.

JULIA OM FAMILJEN OCH ADHD

Julia har stort stöd av sin familj. Hennes familj är mamma, pappa, lillasyster och katten Richard. Julias föräldrar är skilda, men är bra vänner och hjälps åt. Julias pappa fick diagnosen Aspergers syndrom när han var vuxen.

– Min katt Richard läker alla sår när det är jobbigt. Alla människor har sitt stöd någonstans. Man måste ha någon som tycker om en och stöttar. Jag har en underbar familj som jag kan prata med.

Julia har just fått sin diagnos. Det har varit en ansträngande tid. Familjen har haft många möten med BUP och psykologer. Efter en jobbig tid ville hennes mamma att de skulle göra något som piggade upp dem.

– I somras, efter diagnosen, åkte mamma och jag till London i två veckor. Där kunde jag vara mig själv. Alla var så trevliga där. Jag var inte rädd att någon skulle vara elak. Det är kul med språk och jag lär mig snabbt. Vårt hotell låg precis intill den största tidnings- redaktionen i landet. Jag läser fortfarande den tidningen på nätet.

JULIA OM SIG SJÄLV

Julia uppfattas ibland som ”lillgammal” och äldre än hon egentligen är. Hon har mycket åsikter om saker, men tycker det är svårt att uttrycka sig bland andra.

– Jag skulle vilja göra min röst hörd och jag gillar att tycka till om det mesta. Att jobba som journalist skulle kunna passa mig. Jag är bättre på att skriva än på att prata.

Vad skriver du?

– Jag är med i ett projekt i skolan där jag får skriva artiklar. Jag skrev dagbok när jag mådde som sämst. Det gjorde jag för att kunna se tillbaka på hur hemskt det var ibland. Dagboken var till hjälp om jag skulle ha möte med BUP. Om jag inte orkade berätta fanns det ju skrivet. Jag började på en skrivarkurs i våras men blev för trött och slutade.

Julias stora intresse är böcker och film. Men det tar mycket energi att sätta igång att läsa.

– Jag har svårt att komma in i en bok. Det tar tid i början och jag kan bli väldigt trött. Men när jag väl kommer igång läser jag ut den väldigt snabbt. Detsamma gäller film. Mina favoritfilmer är med Cameron Diaz. Jag gillar inte overkliga filmer utan mest de som handlar om relationer.

Julia lyssnar mycket på musik. Men mest när hon är ensam.

– Musik är bra för själen. Jag gillar pop, rock och musikaler. Jag gillar inte att lyssna på musik socialt, som på klassfester. Klassfester är vidriga.

JULIA OM SKOLAN OCH ADHD

Julia har bytt skola flera gånger. Nyligen började hon i en liten skola. Lärarna är vana att undervisa elever som har Aspergers syndrom och ADHD. Undervisningen sker i små grupper.

– Nu slipper jag jämföras med alla andra. Det känns mycket bättre. Här anpassas allt efter mig. Det var inte fel på de andra skolorna. Men klasserna var så stökiga. Jag passade inte in. Lä- rarna kände inte till mina svårigheter och jag vågade inte berätta.

Hur var det i dina förra skolor?

– Jag är ju känslig och tyst. Det fick jag mycket negativt för. Jag är jättebra på att läsa och gillar språk och SO-ämnen. Men i skolan måste man ju kunna ställa sig upp och prata inför hela klassen. Jag klarar inte av det.

Antingen satt jag tyst även om läraren sa att det var min tur. Eller så sprang jag ut ur klassrummet. Då slapp jag bli trackad av alla andra. Läraren förstod att det var jobbigt för mig och jag slapp ofta. Men då blev jag retad. De kallade mig bebis för att jag inte vågade.

Gymnastiklektionerna i skolan var plågsamma, tyckte Julia

– Jag tycker om att röra mig. Jogga är skönt. Men gymnastiken i skolan är så social. Varför ska man göra alla rörelser tillsammans? Vi fick mest spela fotboll och basket. Jag är bollrädd så gymnastiken var rätt jobbig.

Ett tag valde Julia att inte gå till skolan alls. Hon gick hemifrån på morgonen men vände sedan hem.

– Jag ville inte berätta för mamma och pappa hur det var i skolan. Man går ju i skolan för att få en framtid. Jag ville inte göra dem ledsna. Men det kom fram att jag skolkade. Då började en massa specialmöten på BUP. De var bra. Alla människor omkring mig började förstå.

Varför gick du tillbaka till skolan?

– Mamma och pappa var med mig och då kändes det okej. Vi satt i ett rum för oss själva. Men sedan när de inte var med längre blev jag till ett spöke igen. Då retade de mig för att mamma och pappa hade följt med till skolan.

Julia slutade på den skolan ungefär samtidigt som hon fick veta att hon har Aspergers syndrom och ADD.

 – Det gick inte längre. Mamma ringde runt till specialskolor och det fanns en plats ledig där jag går nu. Jag är fortfarande lite ledsen, men det känns mycket bättre nu.

 

* Texterna bygger på typfall och inte direkta återgivningar av verkliga berättelser. Fotografierna är modeller.