Simone och Yasmine

Simones storebror Rami, 11 år, har ADHD. Nu ska även Simone göra en utredning, berättar mamma Yasmine.

OM SYSKONEN

YASMINE: Rami har två syskon – en syster som är sju och en bror som är fyra. Ramis lillebror går på dagis nu. Han är lugnast av de tre. Han drar sig ofta undan om det blir stökigt. Ibland kan jag få dåligt samvete för att han inte får lika mycket uppmärksamhet som Rami och hans syster.

Lillebror får ofta vänta och gör det utan att klaga. Han kräver inte alls lika mycket. På något sätt har han fått lära sig att Rami och hans syster har större behov. Han kan sitta vid matbordet och vänta tyst medan Rami gapar om att mjölken är slut. Som lillebror har han ett fantastiskt tålamod, men det kan också kännas orättvist. Jag vill inte att han ska tycka att vi bryr oss om honom mindre. Man räcker aldrig till.

Rami kan tycka att jag är mycket snällare mot lillebror. På ett sätt stämmer det. Jag behöver inte vara lika sträng mot honom och vi bråkar sällan. Jag önskar bara att Rami inte skulle jämföra på det sättet. Jag försöker säga att de är annorlunda. På ett sätt har han nog accepterat det.

Även om han bråkar med syskonen så kan han krama om dem i nästa sekund och säga förlåt. Han är innerst inne väldigt varm. Och ganska ömtålig. Det är stora känslor och vi får så mycket tillbaka av honom.

Hans syster Simone ska också göra en utredning. Vi märkte tidigt att hon har vissa av Ramis drag. Hon har också väldigt mycket energi.

OM STOREBROR

LILLASYSTER SIMONE: Rami är bra på att hitta på saker. Han är snäll mot mig. Fast ibland kan han bråka och då gör jag också det. Jag tycker inte om när vi bråkar, men det är svårt att låta bli. Det slutar nästan alltid med att vi skriker och slår varandra. En gång högg han mig med en sax. Och jag har bitit honom i foten.

Mamma och pappa skriker också när vi bråkar. Man blir alldeles yr och trött. När vi har bråkat brukar jag känna mig ledsen och gråta. Jag tycker att jag hatar Rami just då. Fast sedan blir vi vänner igen. Rami är bra på att säga förlåt. Jag tycker själv inte om att säga förlåt.

Mamma har gjort regler som vi ska följa, som vem som borstar tänderna först. Det är ganska bra. Men ibland struntar jag i reglerna. Det är roligt att retas.

I skolan ser jag Rami på rasterna. Han är alltid extra snäll i skolan, även om hans kompisar är med. Han är faktiskt en bra storebror.

OM FÖRSKOLEÅLDERN

YASMINE: En dagisfröken frågade en gång om jag kunde hämta Rami tidigare varje dag. Varför då? frågade jag. Det blir så mycket stök med honom, svarade hon. Jag blev jättearg. Det var inte rätt att säga att det bara var hans fel. Jag tyckte att förskolan måste fråga sig vad de kan göra för att hjälpa honom, inte tvärtom.

Jag pratade med Rami så många gånger och sa att de andra barnen inte vill vara med honom om han bråkar. Men hur förklarar man det för en fyra- eller femåring? Det går inte. Hans ADHD gör att han har svårt att styra känslorna, särskilt i den åldern.

En gång mötte jag en pappa i hallen som sa att Rami hade slagit hans pojke. Jag ville bara gå därifrån. Ibland hade jag ont i magen när jag skulle hämta honom. Varje dag tänkte jag ”bara han inte har gjort något i dag”. Det är hemskt, man känner sig som en usel förälder. Det är lätt att man börjar älta. Är jag inte tillräckligt sträng? Eller är jag för snäll? Man vet varken ut eller in.

Men vi hade tur. Det fanns en fröken som hade jobbat med barn med ADHD. Jag pratade mycket med henne. Hon var väldigt förstående och bra med Rami. Hon fick mig att förstå att det inte var mitt fel. Och inte Ramis heller.

OM PAPPAS REAKTION

YASMINE: Jag tyckte inte att min man ville lyssna när jag berättade om problemen på dagis och i skolan. Han var själv stökig när han var liten och sa: Titta på mig, det har ju gått bra för mig ändå.

"Han är innerst inne väldigt varm. Och ganska ömtålig"

Vi blev ofta osams och jag kände mig som den stränga mamman som bara klagade. När jag för allra första gången sa att jag trodde att Rami hade ADHD så blev min man jättearg. Jag tror att han tog det som kritik på något sätt. I dag är det mycket bättre. Men det var jobbigt när han inte ville lyssna på mig. Jag grät mycket.

Första gången vi skulle till BUP ville min man inte följa med. Jag gick dit själv. Nästa gång sa jag att han skulle gå för Ramis skull och då gjorde han det. Fast när vi väl kom dit så satt han bara tyst. Jag tyckte inte att han engagerade sig. Men i efterhand har jag förstått att han behövde lite tid. Han tyckte att allt prat om ADHD var jättejobbigt. I dag har han lärt sig mer och är också tacksam över att Rami har fått en diagnos.

Hela vår familj har mycket temperament. Men även om vi ibland skäller på varandra så har vi blivit bättre på att hantera våra känslor. På det sättet har Rami hjälpt även mig och min man.

OM ORDNING OCH REDA

YASMINE: Under en tid, när Ramis lillasyster var bebis, sov jag knappt någonting. Rami kunde vakna tio gånger på en natt. Samtidigt hade jag bebisen som också vaknade. På morgonen hade jag ont i huvudet och längtade bara efter sömn.

I dag funkar det mycket bättre. Vi är jättenoga med tider. Prick klockan nio ska Rami ligga i sängen. Det är en utmaning varje kväll. Jag måste förbereda honom i god tid. Annars kan det bli kaos. Han kan bli superarg om jag har glömt att ta fram hans pyjamas eller att ställa ett glas med vatten vid sängen. Då är det svårt att stoppa honom. Har han väl börjat så blir det bara värre och värre. Han säger att han hatar mig och sånt. Jag försöker att inte lyssna, men hur kan man låta bli?

Jag sover fortfarande alldeles för lite. När barnen lagt sig ska jag hinna med allt annat. Min man frågade nyligen vad jag önskade mig i födelsedagspresent. Att få sova åtta timmar, svarade jag. Som tur är har jag lätt för att somna. Jag kan slumra på bussen utan problem.

 

* Texterna bygger på typfall och inte direkta återgivningar av verkliga berättelser. Fotografierna är modeller.