Eva, Mattias och Joel

Eva och Mattias son Joel är 10 år och har ADHD. För dem var det en lättnad när Joel fick sin diagnos.

ANINGAR OM ADHD

Joel var vårt första barn och vi hade inget att jämföra med. Vi trodde först att han bara var sådan, aldrig lugn. Det var alltid full fart, extra mycket liksom.

EVA: När han var två eller tre år minns jag att vi tänkte: Är det verkligen såhär jobbigt att vara förälder? Ska det vara så här?

MATTIAS: Jag minns ett besök på förskolan. Alla barnen satte sig i ring och hade en lugn och stilla fruktstund. Det kommer aldrig att gå, tänkte jag. Joel kommer aldrig att sätta sig där, för han har aldrig gjort det tidigare. Delvis hade jag rätt.

"Då måste det bero på mig, tänkte jag"

Vi anade nog att det var ADHD. Flera i släkten har det och vi vet att det är ärftligt. Men det var svårt att få gehör. På BVC sa de att barn är ju såhär ibland. I förskolan sa de likadant – ”de kan ju vara lite rastlösa i den där åldern”. De försökte normalisera hans beteende. Kanske sa de så för att göra oss glada.

EVA: Då måste det bero på mig, tänkte jag. Jag passar nog inte att ha barn. Sedan förträngde jag nog att det kunde vara ADHD. Det finns så mycket fördomar. Jag tänkte också att det jobbiga går säkert över, det kanske bara är en fas.

Vi har valt att inte berätta för så många om hans diagnos. Inte vitt och brett. Lärare och släktingar vet. Lärarna har också ett helt annat förhållningssätt och bemötande nu. Joel vet också och han kan berätta om han vill det. Än så länge har han berättat för en kompis.

OM ADHD-UTREDNINGEN

EVA: När Joel började förskoleklass fick vi signaler om problem. Man blir så ledsen som förälder när fröken ber en att försöka prata med Joel och säga att han får inte göra sådär. Man tänker: Vad tror ni att vi gör hela tiden?

Det blir att man går omvägar och undviker fritidspersonalen. Man får ju bara skäll och mår jättedåligt. Man känner att de tänker: Varför kan ni inte göra bättre?

Steget till utredning kom när Joels fröken i första klass sa att det inte fungerade i klassmiljön. Han hade svårt att lyssna och fokusera. Hon sa inte ADHD rakt ut. Vi blev glada att hon tog upp det med oss. Det var då det började hända saker som kunde hjälpa honom.

Det var både ledsamt och en lättnad att få diagnosen. Ledsamt för man vet att den sitter där hela livet, ADHD-diagnosen. Och en lättnad för att nu får han äntligen hjälp. Sedan kom tankarna att vi kanske inte är så värdelösa föräldrar ändå.

OM ADHD OCH NATTSKRÄCK

Joel vaknade ofta på nätterna när han var liten. Vi kallade det nattskräck, men det var väl ångest.

EVA: Det tog flera timmar att få honom att somna. Jag var så trött själv och fungerade knappt. Man tror att det beror på en själv. Vad gör jag för fel? Jag la mycket skuld på mig. Skulden släppte när vi fick diagnosen.

Joel är väldigt bra på att förklara hur han känner. Han säger att han känner sig lika aktiv hela tiden, även när han ska lägga sig. Han är förstås trött på kvällen, men aktiviteten minskar inte bara för att det är kväll och natt.

Vi har testat alla sömnmetoder: Sagor, musik och att sitta utanför rummet. Men ingenting har funkat. Nu sover han på en madrass bredvid oss. Där kan han slappna av och känna sig trygg. Han blir bättre med sina ADHD-symtom när han sovit bra på natten.

Vi har mött andra föräldrar som har barn med ADHD. Nu vet vi att nattskräck är vanligt. Det känns skönt att vi inte är ensamma med det.

OM KUDDKRIG MED SYSTER

Joel tar mycket plats och det är ju till nackdel för lillasyster. Hon tar väldigt lite plats och är lugn. Man måste tänka på att hon får uppmärksamhet. Men han får ju alltid mer.

Hon blir ledsen. Han är ofta fysisk mot henne och kan kasta en kudde i ansiktet helt utan anledning. Hon är van och nu har vi berättat varför. Det känns viktigt att hon också får veta varför han gör som han gör.

Vi måste ha ett ganska inrutat liv. Men det är inget vi lider av. Vi anpassar hemmiljön och gör det som funkar bäst. Om vi ska åka till landet på kvällen kan vi inte säga det på lunchen för då bryter Joel ihop. Han vill vara förberedd innan vi gör något.

MATTIAS: På en föräldrautbildning fick jag med mig att fånga de goda stunderna. Det gör vi oftare nu. Jag missar inte ett gyllene tillfälle när Joel vill visa något han är stolt över. Han har så många fina sidor och ger oss så mycket. Han har också jättelätt att lära sig saker och han är fantastisk på att rita.

Vi försöker att inte skälla. Men Joel får inte slåss eller vara fysisk. Han blir förtvivlad när han förstår att han har gjort fel, men det är impulserna som styr. Det gör ont att se att han blir ledsen för något som han inte kan styra över.

Det är så trist att de här barnen ofta hamnar i kläm. I skolan och så. De skulle ha samma rättigheter som alla andra barn. Man ska ta vara på de här barnen.

 

* Texterna bygger på typfall och inte direkta återgivningar av verkliga berättelser. Fotografierna är modeller.