Anna

Anna har alltid varit öppen med att hennes son Anton, 13 år, har ADHD. Det behövs om vi ska bli kvitt fördomarna, menar hon.

OM ATT SLÅSS FÖR SITT BARN

Första året på förskolan gick bra. Sedan blev det värre och värre. Jag bävade för att hämta Anton och tänkte varje dag: Nu kommer personalen och de andra föräldrarna kräkas över mig och klaga på allt han gjort. Jag minns ett utvecklingssamtal där två förskolelärare satt i en timma och räknade upp allt Anton var dålig på. Till slut frågade jag om det inte fanns något han var bra på. Jo, han är ju ganska bra på fotboll, sa de efter att ha tänkt en stund.

Så har det varit hela tiden. Jag har varit på föräldramöten där 30 vuxna pratat om mitt barn som elakt. Man vill bara säga: Det är mitt barn ni pratar om. Han är inte elak.

Man får ta mycket skit och det är lätt att vända det mot sig själv. Är jag en dålig mamma? Kan jag inte sätta gränser? Men jag har lärt mig att fokusera på det positiva. För det finns så mycket som är bra också.

OM MORGNARNA MED ADHD

Varje morgon är en och en halv timmas strid. Det är ett maraton varje dag. Man får heta allt möjligt, ”jävla kärring” och sånt. Även om jag vet att det är hans ADHD som gör honom arg så tar jag åt mig.

Jag förbereder så mycket jag kan för att undvika konflikter på morgnarna. Vi väljer kläder kvällen före till exempel. Men det är ingen garanti för att det ska bli bra. Häromdagen ville han ha andra kläder än de vi tagit fram. Då blev det kaos och han kom en halvtimma för sent till skolan. Av någon anledning är det alltid mitt fel i sådana situationer – även om jag inte är i rummet (skratt). Då gäller det att andas lugnt. Om jag blir arg så hamnar vi i en spiral som bara kan sluta i katastrof.

Själv går jag upp vid fem och duschar, äter frukost själv, tar fram Antons kläder och hans saker till skolan. När vi skiljs åt är jag ganska så trött. Morgnarna är en orsak till att jag har gått ner till 75 procent på jobbet.

OM STÄNDIG ”JOUR”

Ett av Antons problem har varit att läsa av andra. Därför har jag alltid följt med hem till kompisar och på alla fotbolls- och hockey- träningar. Det gjorde jag till han var runt 11 år. I dag går det mycket bättre.

Men jag måste alltid finnas tillgänglig. Den första skoldagen på terminen ringde Anton mig 22 gånger när jag var på jobbet. Det var en vanlig arbetsdag. Jag undervisar i en skola och stod framför mina elever när han ringde. Vad ska jag göra? Jag måste svara. Annars bryter han ihop. Det är klart att det är stressande när man är på jobbet.

Just den här dagen var det något med maten i skolan. Jag fick ringa till skolan och se till att det fanns mat som han kunde äta. Jag har 24 jourtimmar om dygnet 365 dagar. Men mina elever är förstående. Jag förklarar för dem varför jag måste ha telefonen på.

OM ATT TA HAND OM SIG SJÄLV

Jag har blivit bättre på att inte bli arg på mig själv. Jag är ingen dålig mamma, jag är en väldigt bra mamma.

När dagen är slut är det okej att vara trött och sätta sig i soffan och titta på tv. Samtidigt vill man ju hinna och orka göra saker. Träna, laga bra mat. Men jag försöker att inte jämföra mig med andra. Jag gör så gott jag kan.

Anton var 11 år innan han kunde sova en hel natt utan att vakna. Det är jobbigt att aldrig få sova ut. Jag har vant mig vid att leva i utmattning mer eller mindre. Två helger i månaden är Anton hos sin pappa. Då har jag i princip bara sovit.

Ibland vill man bara att någon ska lyssna. Jag har en fantastisk ADHD-sköterska. Hon lyssnar när jag ringer och tårarna sprutar. Jag behöver få höra att jag duger.

Mina vänner och arbetskamrater har också betytt mycket för mig. Jobbet har varit ett andningshål. Där kan jag hämta kraft och tänka på mig själv.

OM DET BÄSTA MED ADHD

Det är lätt att fokusera på det jobbiga. Men det finns mycket som är så bra. Vi är väldigt tajta och har mycket roligt ihop. Min son är en fantastisk person. Bland det bästa jag vet är när vi är hemma och bara tar det lugnt tillsammans utan stress. Då tänker jag att vi har det bra.

"Man vill bara säga: Det är mitt barn ni pratar om. Han är inte elak"

Jag blir trött på allt prat om vad man inte kan göra med ADHD. Vi gör en massa saker. Vi går ut och äter, ser filmer och reser när vi kan.

Senast var vi i London. Det var fantastiskt. Jag måste bara förbereda Anton inför resan. Jag visar bilder på hotellrummet och berättar om allt som ska hända. Då funkar det hur bra som helst.

Något av det bästa var när vi såg en fotbollsmatch på en pub. Anton for runt och drack cola och pratade med alla engelsmän. Då kände jag att bättre resesällskap kan jag inte ha.

Jag har alltid varit öppen med att min son har ADHD. I varje ny klass har jag ställt mig upp och berättat. Jag har sagt att han har vissa behov. Och att de ska höra av sig till mig om de har frågor eller vill säga något.

Jag tycker att man ska vara öppen. Men det är också en process att gå igenom. Som förälder måste man själv acceptera att ens barn har ADHD innan man pratar om det. Men vi måste vara öppna om vi ska få bort fördomarna.

 

* Texterna bygger på typfall och inte direkta återgivningar av verkliga berättelser. Fotografierna är modeller.